I am actually running!

Jag har ju tröskat på med mina intervallträningspass många många veckor nu utan att det egentligen hänt något. Mycket beror det kanske på att jag blir lätt bekväm med vilka intervallavstånd jag brukar springa. Men så plötsligt... I går kväll bara lossnade det. Jag började springa direkt utanför dörren vilket jag aldrig gör annars och sen bara sprang jag. Förbi alla mina vanliga "landmärken" enda tills det inte gick mer och benen skrek och rösten i hörlurarna talade om för mig att jag sprungit 2.1 km! Jösses liksom, vilket grin jag hade på läpparna sen, löparen jag mötte kan ju inte trott att jag var klok... 2.1 km är inte långt och det gick inte snabbt, men för mig var det en sån jäkla seger! benen brann verkligen och luftvägarna sved men känslan av vinst var så många gånger större. Nästa mål är att springa hela intervallrundan (3.3 km)men för idag är jag så nöjd!